I tystnaden på tåget. Arbetarnas gemensamma värv. Den kalla vinden slår mot rutorna och tåget dras sakta framåt i den tidiga huvudstaden. Här sitter någon som måste, någon som vill, någon som råkade ta fel på tiden och kanske någon enstaka som ska hem efter en lång kväll.

Jag kliver av. Vinden slår mig hårt i ansiktet. Jag tänker på vad det ska bli till middag. Mellan trädets grenar hörs bråk, tillräckligt nära för att kunna känna ilskan i min egna. En fågel skyndar sig in under taket.

Jag ser mina kärl som karaktärer. Ståendes på rad bredvid varandra. Vissa pratar. Andra står på kö i matbutiken. ‘Horisonter’ visar på stadens folk, olikheter, likheter, den som sticker ut och den som smälter in. Allas lika värde.