Dina former minns mig, barnet med händerna kupade till en damm åt grodynglen, famnen full av stulna äpplen. Jag var en skål för glädjen. Varje dag fylldes jag med ljus och skugga. Vi gömde oss i dikena, i det blommande älggräset, i liggroparna på ängen som rådjuren lämnat kvar.

Mina händer minns dig. Greppet hittar hem i gesterna som format dig. Jag håller dig mellan mina händer. Du värmer mig. Tummen stryker utmed sidorna, en bekant skrovlighet, ett hack i ytan. Diskberget som brakade loss över kökets tystnad. Högst upp stod kastrullen och längst ner stod du. Vilket öde för ett litet kärl.

Från kökssoffan ser jag dagarna fladdra över fälten. På min plats är träet blankt och lent. Det finns en kärlek som inte kan uttrycka sig annat än som slitage. I fettfläckarna på receptet för ugnspannkaka, i de ärvda möblernas sittgropar, i vanans stigar genom huset, över den nötta tröskeln till det käraste rummet, väggarnas förtrolighet, en gjutforms stöttning omkring livet.

I min utställning Kära kärl på Kaolin placerades 200 kärl i hyllor tonade i lätta färger av gult, grönt och lila.