En liten barnfot på mitt lår, jag hör tunga andningar. När jag sätter mig upp får jag en morgonhälsning av katten, ett långsamt ‘mjaaau' hörs, samtidigt som hon sträcker på sig och sömnigt sätter sig upp bredvid mig. Hela vägen till badrummet har jag sällskap, hon jamar emellanåt, som för att visa mig att hon är där, eller kanske säger hon något? Små morgonord. Berättar hon om sina drömmar, om nattens evighet eller om hur många gånger hon vaknat och inte kunnat somnat om?

Nu hör jag barnfötter tassa på golvet. Och så har morgonen börjat.

Hade jag varit skulptör hade barnfoten och katten varit med i utställningen mer bildligt, nu blir de istället metaforer och gestaltas i dessa kärl. Mamman, jag, i mitten, med barnet och katten tryckandes bredvid sig, omslutande. Som att vi är ett.
Är det behov av värme som gör att deras kroppar pressas mot min? Eller kanske tryggheten att känna någon annans hjärta. Att inte vara ensam.